Nu har vi kommit till andra delen om hur man etablerar sin e-handel i Tyskland. Den här gången ska vi fokusera på hur det funkar med det tyska återvinningssystemet och producentansvaret. För det ska också visa sig vara rätt komplext det med.
Till att börja med ska vi återvända till begreppet "impressum". Det är uppgifter om handlarens identitet. Mer om det kan ni läsa om i föregående artikeln, på temat Tysklandsetablering
LÄS ÄVEN: Så erövrar du Tyskland – med din e-handel: ”Skeptiska”
Impressum är ett slags visitkort som ska skapa kundtransparens.
Genom att tillhandahålla information som namn, adress, kontaktuppgifter och juridisk form – ska besökarna snabbt kunna kontrollera vem som ansvarar för innehållet på en webbplats.
Men sedan gäller det att få det där med avtalen med koppling till det tyska återvinningssystemet rätt också.
Det krävs att man är bunden till ett giltigt avtal. Det finns tolv olika återvinningssystem, eller producentorganisationer (PRO), vilket skapar en konkurrerande marknad för prissättning av avfall, säger Johan Uhlin, avdelningschef för miljörapportering på Tysk-Svenska Handelskammaren.
Det finns avtal för:
• Förpackningar
• Elektroniska produkter
• Batterier
Detta medför i sin tur tre olika lagstiftningar. Från och med 2025 kommer även textil att omfattas.
Producentansvaret härrör från EU-direktivet. Tyskland var det första landet som implementerade detta. Alla företag måste ingå avtal. Tidigare fanns ett statligt återvinningssystem, men det har kollapsat två gånger, på grund av otillräckliga intäkter för att hantera allt avfall. År 2019 inrättades en ny myndighet för förpackningar, som också kräver registrering för att lagligt sälja produkter, säger Johan Uhlin.
Kan få en varning!
Om man saknar registrering så kan man få påhälsning av tyska advokater, privatpersoner och konsumentorganisationer. De kan hävda att e-handeln inte uppfyller sina skyldigheter.
Om man inte uppfyller producentansvaret kan man få en varning och det är upp till miljömyndigheten att bestämma storleken på böterna. För stora företag kan det bli dyrt, medan ett litet e-handelsföretag får betydligt lägre böter, säger Johan Uhlin.
Numera är 1 737 svenska företag registrerade i Tyskland. Det finns dock ett stort mörkertal med utländska e-handlare som säljer illegalt på den tyska marknaden.
E-handlare bör därför gå igenom sin hemsida och sitt impressum. Men också se till att de uppfyller sitt producentansvar. "Due diligence" är centralt för att kunna följa en produkts livscykel.
Från 2027 måste ett produktblad kunna visas upp för att härleda till producentansvaret. Detta lägger ännu större press på e-handelsföretag som vill sälja i hela Europa. Om man säljer en produkt, samt elerktroniska produkter och batterier, innebär det tre olika förfaranden, säger Johan Uhlin och fortsätter:
Det krävs tre avtal i varje land, plus en myndighetsregistrering. Om man säljer till 27 länder innebär det 27 gånger tre avtal – och 27 gånger tre myndighetsregistreringar enligt EU-förordningen.
Systemet har kollapsat
År 2024 kommer 100 till 200 stickprovskontroller att genomföras per år, tillägger Johan Uhlin. Tillsynen ökar dramatiskt för att komma åt de som inte betalar miljöavgiften, så kallade "free riders".
De företag som inte är kopplade till producentansvaret har en konkurrensfördel, då de inte betalar för avfallet.
Men företag som Amazon och Zalando måste förstås vara anslutna till återvinningssystemet, annars skulle deras kunder/användare inte få sälja på plattformen.
Bakgrunden till det strikta återvinningssystemet är att detta tyska system har kollapsat två gånger och staten har i dessa fall inte lyckats subventionera kostnaderna.
Problemet har skjutits undan genom att exportera avfallet till tredje land. Det har observerats att elektronikavfall och batterier hamnat i Afrika, medan textilier hamnat i Indien. Tidvattnet sprider sedan papper och plastskräp ut i exempelvis Stilla Oceanen, förklarar Johan Uhlin.
"Kan låta jobbigt och svårt"
För företag som måste betala för sitt avfall väntar nu höga kostnader framöver, vilket i sin tur kan gynna second hand-marknaden.
När direktivet infördes 1997 anslöt sig många större företag och betalade. Majoriteten av företagen i landet betalade dock inte och det kom in mer sopor än vad som kunde återvinnas. Återvinningssystemen får numera en andel av företagen för att hämta upp skräp hos lokala återvinningsstationer, sedan återvinner producentgrupperna det. Energiåtervinning är också en del av processen.
Man får inte heller bränna upp papper, utan det måste återvinnas. Tidigare låg detta på skatten, men nu är det producentansvaret som gäller.
Det kan låta jobbigt och svårt. Men vid en nyetablering är det en drivande faktor för framgång och expansion i Europa. Om det fungerar i Tyskland, fungerar det i resten av Europa. Och om man gör rätt från början, har man skapat ett korrekt utgångsläge för vidare expansion.
Det finns ett servicepaket för att teckna avtal, via handelskammaren. Arvodet baseras på antalet timmar som faktureras från oss på Tysk-Svenska Handelskammaren.
Man bör också deklarera andelen returer och ta med dem i försäljningsstatistiken för att inte betala för mycket. Förpackningarna kommer sedan tillbaka till Sverige.
Hur lång tid tar det att registrera alla olika avtal?
Generellt sett är registreringsprocessen som vilken annan som helst. Det är fullt möjligt att hantera det internt. Men man bör vara medveten om vad man skriver på för avtal och se till att inga paragrafer som inte passar företaget inkluderas, säger Johan Uhlin.
Det finns ingen kilomässig minimigräns för e-handlare, som säljer på den tyska marknaden. Företaget måste ha ett avtal och en producentansvarsregistrering från det första kilot.
Att betala för avfallet kan bli en kostnadschock för företag som säljer stora volymer. Batterier och elektronik börjar kosta pengar, och då tar återvinningssystemen och myndigheten ut en viss avgift. För ett litet e-handelsföretag kan dessa kostnader bli stora.
